Sofia's South America

A plugg state of mind

Hej!

Anledningen till att det varit så tyst här på sistonde är för att jag har varit dödssjuk. Nästan. Okej kanske inte så att jag skulle dö, men det kändes lite så. Men nu har jag i alla fall tagit mig ur lidandet!

Dagen idag har spenderats på starbucks. De flesta starbucks här i Baires har som källare på undervåningen som är helt perfekta att plugga på. Stora bord, mysiga soffor och precis lagom bakgrundsmusik. Starbucks tjänar pengar på att vi är där hela dagen och blir “små sugna”, och vi får en oändlighet av valmöjligheter att släcka törsten med när hjärnorna blir för trötta. Win-Win. Carro i all ära, men jag kommer att sakna Starre. Det finns också ett jätteballt bibliotek, som också hade varit minst lika bra som Carro där hemma, men av någon anledning så “kan vi inte erbjuda wifi”. Ehum 2012, hur tänkte ni nu?

Jaja, det lär bli mycket pluggbabbel här, om det blir något babbel överhuvudtaget. Har massa skolarbete att gotta ner mig i innan juni är över, MUMS!

En gammal Mendoza bild från när det fortfarande var varmt och man kunde gå i bara ben.. 🙂

I torsdags kväll satte jag mig på en buss full med Argentinska kids i min egen ålder som jag aldrig någonsin träffat förut men som verkade glada och trevliga och åkte ut till provinsen. Det var min argentinska fadder Dai som tipsade mig om Un techo para mi país, en NGO som framförallt bygger hus till familjer som inte har något ordentligt hem.

När vi kom fram dit vi skulle, ett område som heter La Matanza, blev vi indelade i grupper, eller cudrillas som det heter. Varje cuadrilla med volontärer skulle hjälpa en familj att bygga sitt hus.

Familjerna har under några månaders tid interjuvats och letats fram utav organisationen. För att få delta i projektet måste de uppfylla vissa krav (gå på vissa möten, närvara under konstruktionen, inte dricka eller droga under dessa dagar mm) och så måste de betala lite under 10% av huset i största möjliga mån innan bygget drar igång (ca 1000 svenska kronor låg det på nu).

Familjen som vi skulle hjälpa tillsammans med två andra cuadrillas var på 17 personer. De hade bott så gott de kunde i ett litet skjul som inte var större än ett vanligt sovrum. För några veckor sedan hade de byggt ett till provisoriskt skjul för att få lite mera utrymme. Nu hade de sparat ihop till tre nya hus som vi byggde i helgen, så att varje liten familj med barn skulle få sitt eget.

Husen vi byggde var som en friggebod. 6×3 meter, med plastfönster och plåttak. Sett från mitt perspektiv inte en drömkåk direkt. Och tankarna snurrade väldigt mycket under hela helgen (och gör det fortfarande), hur kan vissa ha det så dåligt ställt medan andra har så mycket? Även om de här ungarna får ett bättre hem, kommer det någonsin ha en chans att ta sig ur fattigdomen? Varför kan husföretaget inte anstränga sig iallafall lite så att fönsterskivorna inte är för små?

Man blev helt enkeld kastad rakt in i en verklighet så otroligt långt ifrån sin egen. Men när helgen kom till sitt slut och huset stod klart och hade invigits med en ordentlig asadolunch och hela-havet-stormar-disko, så kom den där vändpunkten som jag hade hört om så mycket men inte riktigt kännt innan. Att se en så stor tyngd och oro lyftas från familjen, att de äntligen hade fått någon som vi andra tar för givet, det var ganska otroligt. Och inte brydde de sig heller att fönstret hade fått sig några extra träpinnar heller, sålänge det inte regnar in. Och där och då kändes det så himla viktigt det vi hade kommit dit för att göra. Hur mycket man än vill så kan man inte rädda hela världen på en helg. Men man kan bygga ett hus och rädda en familj.

Jag vill och hoppas att jag kommer ihåg det här, de nya vännerna jag fann både i familjen och volontärerna. Efter en ganska tung helg var det väldigt skönt att kunna åka hem igen, och en otroligt jobbig tankte att det här vi åker ifrån är någon annans hem, någon annans varjedag, någon annan som inte längre bara är någon annan utan personer som jag har lärt känna. Därför hoppas jag att jag kommer ihåg, att jag på något vis fortsätter, för det är så fruktansvärt enkelt och bekvämt att återgå till sin egen vardag som om ingenting har förändrats.

Efter solsken kommer regn.. Vi har haft så fint väder på sista tiden,alldeles för bra för att vara sant. Jag hoppas innerligt att vädret går tillbaka till de gamla soliga vanorna till helgen, för då ska det volontärarbetas och byggas hus för un techo para mi país.

Helgen har varit väldigt rolig och bra, och igår avslutades den tillsammans med kusin-Andres som var här från Uruguay och hans flickvän och väldigt god mat!

pusspuss

Några bilder från en väldigt lång lördagsnatt:

Idag har jag varit med om min mest sensuella hårklippning någonsin, på gränsen till rent obehaglig. Jag uppfattade aldrig frisörens namn, men kan tänka mig att det var Pablo eller Alejandro eller något annat i den stilen, han såg ut som en sån. Mitt hår (och huvud och öron och nacke??) har nog aldrig blivit så kammande och klappade någonsin. Han sjöng smöriga kärleksbalader under hela akten, trixade med sina saxar och flåsade i mitt öra “Cuantos años tienes señorita?”, ja flåsade, jag kunde känna hans andedräkt ända in i öronsnäckan. Sen avslutade han med att blåsa hårfön i mitt ansikte så att mina ögon blinkade och frågade om jag flirtade med honom. Ej ja? Såklart.

Håret blev fint iallafall. Eller typ som förut, fast lite kortare.

Idag har jag flyttat!

Bor numera med dessa två, Jennie & Gabby, plus en tredje liten donna som heter Kelly. Här har ni en litet tjuvkik på den forever soliga terrassen! 🙂

Lägenheten är belägen bland Recolettas takåsar. Soligt och fint, åh jag hoppas det här är vinter och att det inte någonsin blir kallare… Men, om det blir lite kallare så gör det inte så mycket för jag köpte supersnygga nya boots idag för att hålla små fötterna varma!

Puss&kram!

Holaa!

Hoppas ni har haft en fin helg där hemma!

Här i Buenos Aires var den helt fantastiskt bra! Idag har jag haft en såndär söndag när jag egentligen inte har gjort någonting, men eftersom att jag har spenderat hela dagen ute i höstsolen så känner jag mig superhurtig ändå. Grön park, bra kompis, bra bok och en glass i handen, kan inte klaga på livet!

Marie “pluggade” till sin jongleringskurs. Jag övade jag med, och fick höra att jag minnsan är en naturbegåvning, den ni!

Hola!

Gaga y Tata är här och hälsar på, MYS! Vi äter god mat, turistar lite och har det allmänt bara trevligt. Puss&kram