Hej bloggisen!
Nu ska ni få höra lite om vad jag egentligen gör här i Indien 🙂

I slutet på förra veckan åkte jag ca 3 timmar buss åt oklart håll med min kollega Niranjan till en stad som heter Karaikal. Där arbetar nämligen EcoPro på uppdrag av franska biståndsgivare med ett bio-waste projekt. Bakgrunden till projektet ser ut ungefär såhär:
På nästan var gata i indiska städer kan en se stora högar med sopor och skräp. Sophanteringen funkar väldigt dåligt om den funkar överhuvud taget och folk dumpar sina hushållssopor lite varstans. Därför startades ett projekt där två plasthinkar tilldelats ca 2000 familjer som ska sortera sina sopor i dem; komposterbara sopor i den ena och icke-komposterbara i den andra. Sedan ska kommunen bistå med sophämtning varje dag som kör bio-soporna till en kompost där de tas om hand om och blir bra och bördig jord. På så sätt blir invånarna mer medvetna, soporna hamnar inte på gatan och matrester mm som är ca 50% av soporna kommer till bättre användning.
Då projektet startade för ca ett och ett halvt år sedan fick de medverkande familjerna (främst kvinnorna i hushållen) utbildning i sopsortering. De har varit mycket positiva och sköter sin uppgift (sopsorteringen) hur bra som helst. So far so good alltså. Men sen blir det trögare. Projektet har nämligen haft jättestora problem med kommunen som ska komma och plocka upp soporna hos familjerna. Grunden till detta handlar om korruption, några få utvalda personer med makt tjänar pengar på att projektet inte tar hand om soporna. Därmed sätter de käppar i hjulen och försvårar ungefär allt.

Denna lilla söte bodde på ett garage vi var och kollade på. I garaget stod en flakcykel och en traktor som köpts in till projektet. Dessa hade fungerat i några veckor men sedan gått sönder (troligtvis med flit så att sophämtningen inte skulle vara möjlig) och nu stod de i garaget och samlade damm. Trots försök att få dem lagade, eller vid ett par tillfällen faktiskt reparation, så gick det alltid sönder igen.

Även på komposten som ni ser på bilden ovan har det på senare tid blivit sämre. Då det är ca 2000 familjer med i projektet skulle man lätt kunna få in 3 ton sopor per dag. Dock så ligger snittet på max 70 kg. Detta har kritiserats från de franska biståndsgivarna och EcoPro då det är ett tydligt tecken på att soporna inte hämtas upp. Efter kritiken har kommunen försökt öka soporna till komposten, och det som hänt då är att man roffat åt sig ungefär allt man kan få tag på, vilket gjort att en massa blandade sopor hamnar här som inte går att kompostera.
När vi senare på ett möte konfronterade en av de ansvariga på kommunen svarade hon med att anledningen till utebliven sophämtning berodde på festligheterna från högtiden Divali som hade ägt rum samma vecka. Och visst fine att folk varit lediga just denna vecka, men problemen har ju sett likadana ut rätt länge nu. Mina kollegor står rätt uppgivna då det ska skötas hos kommunen och inte får läggas ut på privata aktörer, vilket EcoPro hellre velat se. För det är inte så svårt, alla förutsättningar för en fungerande sophantering finns. Framförallt befolkningen i dessa områden vill ju detta, men som en kvinna vi pratade berättade så krävs det ju att soporna blir upphämtade, för efter en dag eller två börjar gamla matrester att lukta och då vill ingen ha dem inomhus, och i brist på andra alternativ slängs de ut på gatan igen.

Så ja, helgen bjöd på ett absolut intressant fältbesök, men det är ju tråkigt att se så svart på vitt hur korruption och ineffektiv byråkrati hindrar utvecklingen i områden som verkligen behöver den, och de som drabbas hårdast är såklart de som redan har de sämst, bara för att någon nisse med makt ska få lite extra i plånboken. Så exakt just nu ifrågasätter jag en framtida biståndskarriär, verkar så jobbigt. Men vi får se om ytterligare fyra månaders praktik kan ändra den känslan, hoppas ändå det.
Dagens sista bild tillägnar jag min kära pappa, puss & kram!