Hej hej!
Här har det ju varit tyst. Jag har inte glömt er utan har bara varit ute på vift! Efter att praktikantgänget hade varit och hälsat på oss i Auroville åkte vi nämligen med dem till Sevapur för att se vad de har haft för sig under sina månader i Indien. Det har varit väldigt kul att hänga alla. Vi har berättat för varandra om vårat praktiker, chillat många latar timmar på ett tak och vart några turer till polisen pga visumkrångel och att vi inte befunnit oss i Indien hundra procent lagligt. Men det har löst sig nu!

Den lilla byn Sevapur ligger i en bergsdal, så en dag bestämde vi oss också för att bestiga den högsta toppen!

Klockan fem på morgonen klev vi upp, packade matsäck, snurrade på oss gympadojor och var taggade till tusen. Sen satt vi och väntade till klockan sju på att den indiska delen av sällskapet skulle anlända. Tur att vi inte blev på dåligt humör för det. Jag körde på taktiken hoppa omkring och hålla igång, för går en upp klockan fem på morgonen är det lätt hänt att en somnar som en sitter still för länge..

Men till slut kom vi iväg! Vi går över dagsstängta berg falleraa..! Breda lätta stigar i början av vandringen och vi hade inte den blekaste aning om vad som väntade oss.

Utsikten från botten
Mera utsikt
Glada och hurtiga efter en frukostpaus. Och detta var ungefär precis innan hela vandringen eskalerade från söndagspromenad till extreme mountain claimbing typ.
Helt plötsligt befann vi oss mitt i en snårig skog ensama med Lovisa och Amalia. Vi kunde skymta en av de som skulle visa vägen ganska långt fram. Och höra hur Anna-Karin 67 år och två smått panikslagna belgiska praktikanter som typ aldrig varit i en skog innan bökade fram en bit bakom oss. När vi undrade vart resten av gruppen hade tagit vägen svarade “guiden” att nämen vi såg så pigga ut och de andra var så trötta så vi fick ta en svårare väg bara, det blir kul! Jaha okej, sure att vi inte har gått vilse. Men snabbt sadlade vi om våra minds till Mordors mörka skogar och börja kalla Lovisa för dvärg och skjuta mot fender med fåra luftpilar och svinga med luftsvärd. Det var kul. Och efter att ha krypit runt i skogen ett tag kunde vi skymta de andra i ett högt gräs som vi skulle igenom. Här låtsades vi som om det inte finns några ormar i Indien..
Och så kom vi upp till toppen! Problemet var att det var fel topp. Carolin ville till den högsta högsta och det är den ni skymtar lääängst bort på denna bild. Så det var ju bara att fortsätta gå. Och denna lilla etapp blev ett riktigt äventyr då det visade sig inte finnas några stigar eller bra vägar att gå. Så vi tog dåliga vägar helt enkelt. Det blev mycket bergsklättring och snabba hjärtdunk ibland och jag tror att minst 50% av sällskapet fasade för sitt liv vid utvalda tillfällen. Men det var också väldigt kul, och otroligt vacker utsikt, dock så var jag fullt upptagen med att klamra mig fast vid bergsväggar så kunde ej dokumentera så mycket på denna bit.
Nästan frammeeee, kämpa kämpa. Med på turen hade vi bland annat tre pansionärer och en indisk läkare som vandrade i flipflops, jag var mycket imponerad över deras prestation måste jag säga.

Och uppe! Alla pustade ut och vi åt en välförtjänt lunch samt en massa goda jordnötsbollar Amalia och jag kokade ihop dagen innan. Ska laga såna till er när jag kommer hem, så delicious!

Efter att ha vilat ut tog vi oss ner igen, som tur var en annan väg. Det gick lite snabbare vilket var bra för ömande fötter. Men var heller aldrig så orolig, ner kommer en ju alltid 😉

Snippsnappsnut så var vandringen slut. Dog lite när vi kom hem igen. Men det var faktiskt en väldigt rolig dag. Jag lyckas ju alltid hamna på vandringar fast jag tror att jag inte gillar det, men faktum är att jag kanske visst gillar att vandra, egentligen.