I torsdags kväll satte jag mig på en buss full med Argentinska kids i min egen ålder som jag aldrig någonsin träffat förut men som verkade glada och trevliga och åkte ut till provinsen. Det var min argentinska fadder Dai som tipsade mig om Un techo para mi país, en NGO som framförallt bygger hus till familjer som inte har något ordentligt hem.
När vi kom fram dit vi skulle, ett område som heter La Matanza, blev vi indelade i grupper, eller cudrillas som det heter. Varje cuadrilla med volontärer skulle hjälpa en familj att bygga sitt hus.
Familjerna har under några månaders tid interjuvats och letats fram utav organisationen. För att få delta i projektet måste de uppfylla vissa krav (gå på vissa möten, närvara under konstruktionen, inte dricka eller droga under dessa dagar mm) och så måste de betala lite under 10% av huset i största möjliga mån innan bygget drar igång (ca 1000 svenska kronor låg det på nu).
Familjen som vi skulle hjälpa tillsammans med två andra cuadrillas var på 17 personer. De hade bott så gott de kunde i ett litet skjul som inte var större än ett vanligt sovrum. För några veckor sedan hade de byggt ett till provisoriskt skjul för att få lite mera utrymme. Nu hade de sparat ihop till tre nya hus som vi byggde i helgen, så att varje liten familj med barn skulle få sitt eget.
Husen vi byggde var som en friggebod. 6×3 meter, med plastfönster och plåttak. Sett från mitt perspektiv inte en drömkåk direkt. Och tankarna snurrade väldigt mycket under hela helgen (och gör det fortfarande), hur kan vissa ha det så dåligt ställt medan andra har så mycket? Även om de här ungarna får ett bättre hem, kommer det någonsin ha en chans att ta sig ur fattigdomen? Varför kan husföretaget inte anstränga sig iallafall lite så att fönsterskivorna inte är för små?
Man blev helt enkeld kastad rakt in i en verklighet så otroligt långt ifrån sin egen. Men när helgen kom till sitt slut och huset stod klart och hade invigits med en ordentlig asadolunch och hela-havet-stormar-disko, så kom den där vändpunkten som jag hade hört om så mycket men inte riktigt kännt innan. Att se en så stor tyngd och oro lyftas från familjen, att de äntligen hade fått någon som vi andra tar för givet, det var ganska otroligt. Och inte brydde de sig heller att fönstret hade fått sig några extra träpinnar heller, sålänge det inte regnar in. Och där och då kändes det så himla viktigt det vi hade kommit dit för att göra. Hur mycket man än vill så kan man inte rädda hela världen på en helg. Men man kan bygga ett hus och rädda en familj.
Jag vill och hoppas att jag kommer ihåg det här, de nya vännerna jag fann både i familjen och volontärerna. Efter en ganska tung helg var det väldigt skönt att kunna åka hem igen, och en otroligt jobbig tankte att det här vi åker ifrån är någon annans hem, någon annans varjedag, någon annan som inte längre bara är någon annan utan personer som jag har lärt känna. Därför hoppas jag att jag kommer ihåg, att jag på något vis fortsätter, för det är så fruktansvärt enkelt och bekvämt att återgå till sin egen vardag som om ingenting har förändrats.
Bilden på de två pojkarna är fantastisk!Puss min fina vän för att du gör världen lite bättre.
Sofía querida! Con ayuda de la Lola puedo escribirte, te escribo yo pero el Tata está participando. Nos sentimos felices de conocer tu reacción ante la realidad que afecta a muchos de los nuestros. Te queremos mucho y te esperamos.
Fina Sofichik jag kan bara säga att jag föväntar mig inget annat från dig du har alltid haft känsla för rättvisa och för det som är rätt eller fel.Livet är oehörd orättvisst mot vissa och man ska alltid vara ödmjuk och tacksamt för det man har.Muchos besitos och snart är du hemma!/lola
Querida Sofía: ante tanta frivolidad y consumo desmedido, decidiste meter un pie en el Mundo duro de la pobreza, 2/3 de la humanidad padecen indescriptibles miserias. Algunas falta de medios, otras ignorancia y miserias culturales, como las culturas que excluyen a las mujeres ( la prensa de hoy da cuenta que los talibanes envenenan el ambiente de las escuelas para niñas en Afganistán porque no deben aprender a leer y escribir). Es imposible no indignarse si nos informamos de la realidad de los desplazados del Mundo en el que nacimos y pertenecemos. No vale nada putear o arrancarse los cabellos. Vale tu elección,” que puedo yo hacer aquí y ahora.” Y vale la comprensión de como es posible que existan mundos tan desparejos e injustos, primer paso para seguir ocupándose de que la vida y los actos y desiciones no sean ganados por la indiferencia. Ingresas a la política mayor, que es estar atento y apoyar todas las causas justas que intentan cambiar el mundo que nos tocó. El abrazo más grande de tu abuelo compañero, que hizo su bautismo de realidad junto a tu abuela en las “Matanzas” montevideanas, cuando teníamos tu edad. Cuidado con tu corazón Sofía: cuando lo inundas de amor y solidaridad y broncas por las injusticias, te gana y estalla todo el pecho!
Du är bäst min fina soffipropp! Måste ha varit en otrolig upplevelse att ha varit med om. Massa kärlek!
Excelente Sofirola…un orgullo de la familia!!!
Querida Sofía, qué persona tan divina que sós, estoy muy orgullosa de tí, me encanta con la sensibilidad, con que contás tus vivencias, estoy deseando que llegues para darte un gran abrazo, ya no por ser mi nieta mayor , la hija de mi hija mayor, sino un ser humano que tengo la suerte de tener en mi familia
Orgulloso de ser tu tio.
Que lindo que lo discribís.
Impresionante!
Muchos besos
Sofía querida,totalmente de acuerdo con las palabras de tu tía y tu madre.Qué suerte que quisiste venir, a estar un poco en esta parte del mundo tan querida por tus abuelos, y compartir tu vida y tu trabajo con esta gente que tanto lo necesita.Qué linda que sos por fuera y por dentro!Estamos muy orgullosos.Beso enorme
Querida Sofia, que divino leer esto..tus pensamientos al respecto..tu dedicación y tu apoyo. Estoy muy contenta, orgulloza y me siento muy feliz de saber que estas viviendo esta experiencia que te va a “cambiar” muchas cosas en tu vida ..el mundo es el mismo para todos. Lo diferente en cada persona es como lo vemos..como lo queremos ver..
besos miles de Vero
No comments….. Solo un sentimiento……con esta vivencia tuya valió la pena este viaje! La separación de queridos etc, me alegra tanto!