Hej!

I helgen följde jag med Jessica och några av hennes vänner upp i bergen för att campa. För min del skulle jag kunna dela upp denna lilla resa i två delar, en väldigt bra och en som jag inte älskade lika mycket.

Kapitel 1.
På lördagen satte vi oss i bilen (två och en halv timme efter utsatt tid, typiskt chilenskt) och körde till Cajon del Maipo. Det är en dal som ligger mellan Anderas höga berg, mycket tjusigt. Det är iofs också här Pirque ligger så har ju hängt en hel del i området, men nu körde vi uppför i en två eller tre timmar (resan i sig är halva charmen, det är väldigt vackert, så man har inte så bra koll på hur lång tid det tog) så det blev ändå en hel del nytt.

Denna utsikt hade vi på campingen

När vi kom fram så tände vi en brasa och grillade jättemycket kött och lite paprika. MUMS! Sen så satt vi där framför våran brasa, som en liten lägereld och hade det trevligt hela kvällen.

Asadon, som visst inte bara bestod av paprika.. 🙂

På natten blev det inte så mycket sömn. För varmt (folk låg för nära) för kallt (folk låg för långt bort) för trångt (folk låg för nära) och för hårt (vi låg ju typ på ett berg). Så när det väl var dags att gå upp var det bara skönt. Här dog föresten min mobil, så blir inga fler bilder just nu i alla fall.

Vi började söndagen med att knalla upp till några varmvattenkällor som låg på campingen. Så himla nice. Det finns en aktiv vulkan i områden som värmer upp grundvatten som rinner ut ur bergen och ner i små naturliga pooler. Supervamt och härligt och mycket mineralrikt, kände att jag boostade min ungdom! Sen åt vi frukost och sen är första delen slut.

Kapitel 2.
Del två började egentligen lite smått i bilen påväg upp till bergen. Då berättar Jessica i förbifarten att vi visst ska vandra lite också. Eeeh Okej. Upp till en glaciär. Coolt. Det är ca 10 km dit. Ough. Och sen 10 km tillbaka. Nääää..

Och ja, efter frukosten så bar vi av. Jag förberedde mig mentalt genom att tänka att vadå, 4 varv runt sjöarna, det är ingenting ju… Ehe, kunde inte haft mer fel. 4 varv runt sjöarna innebär 20 km på fint grus eller asfallt, i stort sett jätteplatt och inga konstigheter. 20 km i Anderna är ungefär motsaten. Upp och ner, supersmala stigar med stup rakt ner på ena sidan, bäckar, rullande stenar, klättring. Ja jobbigt var det. Och helt ärligt hade vi ju kunnat dö. Visst var utsikten fin å så, men det var den ju på campingen med, och dit kom vi minsann med bil. Men 10 km blev det, vi kom fram till glaciären som såg ut typ som vilket skidberg som helst med halvdålig snötäckning. Och sen 10 km tillbaka, kanske de jobbigaste 10 km i livet.

Såhär i efterhand kanske jag är lite glad över vandringen. Men kommer definitivt inte göra om det. Jag menar i mina ungdomsår var vandringshajker ungefär det värsta jag visste, så snälla, om jag får någon liknande idé igen, påminn mig om att NEJ!