Hej på andra sidan skärmen!

Nu är jag tillbaka i Auroville efter en vecka utanför Maduari på en organisation som heter Muhil. Jag var ju där för att hälsa på och lära mig om deras projekt. De håller främst på med biodynamisk odling och alternativ sjukvård för fattiga. Eftersom att Clara blev sjuk innan avresa så åkte jag ju själv, och jag var den enda västerlänningen så långt ögat kunde nå där ute på landsbygden. Det var nog det jag fick ut mest av på resan, att bara leva med indierna där. Men efter en stor dos av tamil-kultur, språk, matlagning mm så var det rätt skönt att komma till Sevapur där jag avslutade min lilla trip och träffade mina girls. Ta mig inte fel, allt är verkligen fantastiskt, framförallt alla människor som tar sig tid med mig, bjuder in och tar hand om. Men mina tidigare långvistelser på andra sidan Sverige sträcker ju sig främst till Sydamerika. Och som den lilla andra generationens invandrare (eller första generationen svensk??) som jag är så har kulturkrockar aldrig varit ett faktum. Och det absolut största skillnaden jag märker nu är språket. Det är väl allmänt känt att språk är bland de största barriärerna mellan folk, men jag har nog aldrig fått känna på det som nu. Det är verkligen supersvårt att skapa några djupare relationer när man bara kan knaka sig fram på några få gemensamma ord. Men en lär sig ju en massa när en tvingas komma på nya sätt att kommunicera, och så blir en väldigt tacksamt gentemot sina bästa föräldrar, deras föräldrar och alla andra bästa familjemedlemmar som har lärt en spanska så att allt detta inte har varit ett problem tidigare. <3

Iallafall, tillbaka till Muhil:
Organisationen har funnits sedan början på 90-talet och jobbar som sagt med biodynamisk odling. Detta för att många bönder flyr till städerna då vanlig odling med kemikalier förstört jorden här. Så nu introducerar man ekologiska alternativ som gör jorden bördig igen, och bönderna har börjat återvända.

Det andra projektet är ett medical centre där man tar emot patienter från de låga kasten. Dels får patienterna komma till Muhil Gardens, men den största delen av sjukvården utförs av läkare som gör hembesök. Dessutom så sätter man upp medical camps i svårtillgängliga byar ca en gång i månaden. Som en vårdcentral som är där i några dagar.

Så ja, bra grejer görs här, och det var väldigt kul att se.
Organisationens campus låg i en trädgård och hela stället heter därför Muhil Gardens. Tittade på många blommor, och de flesta blommor som fanns fyllde en funktion. Som jag nämnde tidigare så är det alternativ sjukvård man ägnar sig åt, bara herbals och sånt, inga kemikalier (var det någon som var så sjuk att den behövde vanlig sjukvård försökte man hitta bistånd att betala detta med på vanliga sjukhus). Blomman ovan gav tex till diapetespatienter för att det hade bra effekt på insulinet eller något sånt, fattade inte helt.
Stjärnan på Muhil var Sherly. En liten röjare som charmade brallan av alla, även mig ofc. så jäkla söt, vill ha en hemma att leka (hint hint till mina fertila vänner i stabila förhållanden på väktargatan tex)
Appropå de små liven. Sånna här små söta (och också ganska skabbiga) valpisar springer runt överallt. Har säkert 1000 bilder på kameran. Finns det säsong för när hundar får bebisar? Isf är det nog ca nu här i Indien.
En av dagarna gick vi runt på de Muhilska ägorna och hälsade på bönder och arbetare ute på fälten. Denna syn är väldigt vanlig ute på landet i Indien då majoriteten av jordbruket fortfarande sköts manuellt utan maskiner. Vet inte säkert om detta är den mest ergonomiska ställningen alltså, men det är så man gör.
Jag fick plantera ett litet träd. Hej hej jordbrukskarriär? Mja, man ska aldrig säga aldrig, det var väldigt harmoniska att smutsa ner sig med jorden.
En annan dag åkte jag med mina två nyfunna vänner Vasanthi och Ameli, och lilla Sherly såklart, till Madurai. Som många andra större städer är den kaosig och fylld med folk exakt överallt. Mest känd är Madurai för sitt Hinduisiska tempel som är ett av världens största. Vi var där och turistade och det var rätt mäktigt, dock så får bara hinduer tillträde till de flesta delarna av templet, och utlänningar och kastlösa få snällt vänta utanför, hinduismen är väldigt exkluderande på det sättet. Man får heller inte fota templet, så här är en bild utanför Gandhi museet istället 🙂
Madurai. Kaosigt men fint och färgglatt 🙂
Åkte som sagt förbi Sevapur på väg tillbaka igen. Hittade bland annat Lovisa som åkt dit några dagar. Lovisa bor ju annars också i Auroville med mig och det är jag så himla glad för, allt är så mycket lättare när man har en bra vän som står vid ens sida med toffel i högsta hugg och drämmer kryp.
Ja, det var allt för denna gång! Har jättemycket jobb nu med ett kvinnoprojekt som är så himla kul och spännande, men det får ni nog meta mer om i ett annat inlägg. Puss och kram!