Hejhejhej!

Hur mår ni? Jag mår bra. Denna vecka har det dock regnat, regnat och regnat lite till. Deprimerande. Hoppas verkligen inte den efterlängtade semestern regnar bort, *ber till vädergudarna*

I alla fall. Helgen som kom var spännande på jobbfronten. Vi organiserade två workshops och jag träffade kvinnorna som gynnas av det projektet jag har jobbat med det sista tiden för första gången. Projektet är inom ramen for women empowerment och går ut på att finna lösningar för att stärka kvinnor här i området.

Att jobba med och prata om jämställdhet här i södra Indien går knappt att jämföra med arbetet och debatten som råder i Sverige. Det är som två olika planeter som beror på olika utveckling och kultur. Att som i Sverige prata om lika ansvar i hemmet, pappamånader och kvotering till bolagsstyrelser finns inte ens på kartan här. (OBS att jag nu utgår från situationen på landsbygden vilket är den jag jobbar med och ser här i Tamilnadu, i de stora städerna ser det säkert väldigt annorlunda ut, men det har jag inte alls bra koll på). Könsrollerna är väldigt starka och inrotade här och mycket av arbetet handlar om utbildning och projekt för att stärka kvinnor att bli lite mer självständiga samt hjälpa dem att hjälpa sina familjer till en högre levnadsstandard.

EcoPros arbetar med utbildning och extra inkomstbringande aktiviteter för kvinnorna. Utbildningarna fokuserar på hälsa, kost och hållbarhet. Till exempel information om mens, näringsrik mat och ekologisk odling. De inkomstbringande aktiviteterna kallas för Livelihoodprogram och går ut på att skapa sysslor där kvinnorna får en extra inkomst vilket i sin tur leder till mer makt för dem då de blir mindre beroende av sina män och kan hjälpa till att försörja familjen *PeNgAr Är ALlt*. Det är inom dessa program jag har jobbat och som vi hade workshops i i helgen.

Den första workshopen hölls tillsammans med ett företag som tillverkar smycken i papper. Fem kvinnor fick en första utbildning i smyckestillverkningen under förmiddagen. De kommer att få öva på tillverkningen under en månad nu, och sen kommer de att börja producera “på riktigt” åt detta företag som sedan säljer smyckena vidare och ger kvinnorna betalt för det de har tillverkat.

Företaget vi samarbetar med är ett lokalt företag från en by här i närheten. Ju mer lokala projekten är desto bättre. EcoPros består tex till största del av personer som kommer från olika delar av Tamilnadu, något annat hade varit otänkbart med tanke på vikten av kulturell förståelse och språk i utvecklingsarbete.

Kvinnorna tyckte att det var väldigt roligt (vem gillar inte att pyssla fina saker hallå?) och var mycket entusiastiska. Här visar de upp ett halsband för sina väninnor. Kvinnorna som var med på kursen är unga hemmafruar som inte arbetar. Dessa smycken kan de tillverka hemma samtidigt som de sköter övriga sysslor med familj och hem vilket passar deras liv väldigt bra, och så får det som sagt en egen inkomst, som inte är världsstor men ack så viktig för dem. (vem gillar inte extra pengar hallå?)

En lillasyster som fick agera mannekäng. Här ser ni både örhängen och halsband. Allt gjort i vanligt papper. Rätt balla tycker jag 🙂

I dagens andra workshop var ovanstående lilla burk huvudperson. Det är på detta projekt jag lagt större delen av min tid på praktiken. Burken ni ser i bild är en TLUD Spis. (TLUD står för Top Lit Up Draft för den nyfikne) I cylindern ryms en till cylinder som är något smalare och i den proppar man bränsle, oftast kvistar, kokosnötter eller annat. Sen tänder man på i toppen, sätter på ett litet lock och kastrullställning, och sen så brinner det på bra i ca 20-20 min. När det brinner sker en massa naturvetenskapliga saker som man säkert lärde sig om i skolan, och sen så får man träkol när det är klart!

Kvinnorna var mäkta imponerade. Inte så konstigt faktiskt. De flesta av dessa kvinnor lagar mat över öppen eld. Förutom att röken är stickig i ögonen och framkallar huvudverk så uppskattar man att ca 4 miljoner personer dör varje dag på grund av den giftiga röken vid matlagning. Inte helt oproblematiskt att laga mat på det viset alltså. TLUD spisen reducerar röken kraftigt vilket skapar en hälsosammare miljö i hemmen. Dessutom så behöver man inte underhålla och passa på elden, utan när det brinner så brinner det och kvinnorna kan pyssla med annat istället för att mata den vanliga elden med pinnar hela tiden. Och eftersom att *tId äR pEnGaR* så är ju det bra. Och som ett extra plus i kanten så är tanken att kvinnorna ska spara allt träkol de producerar. Varje månad kommer EcoPro sedan att samla in det, och betala kvinnorna för det, och sedan sälja vidare (utan vinst) till olika industrier som behöver kol.

Så denna spis är alltså jättebra för att den är hälsosammare och hostar inte upp så mycket giftig rök, samt att kvinnorna tjänar en slant på något det ändå måste göra varje dag oavsett, nämligen laga mat.

Alla var inte lika intresserade av spisarna dock. Vi kokade te när vi ändå skulle visa hur spisen fungerade, och det till bjöds det på kakor. Det vill säga de kakor som fanns kvar efter att den här lille rackarn hade vart i farten.

(fina bilder i detta inlägg va? Det är Clara som har tagit dem och jag vill ej stjäla credden)

Så ja, kul jobb! Och framförallt kul att få träffa alla kvinnor som är glada och nyfikna och skrattar hela tiden (oklart om med eller åt mig). Vi förstår ju inte varandra för fem öre då de inte pratar någon engelska och min tamil sträcker sig till hej, har du ätit? och kan jag få kaffe tack? Men det är trevligt ändå.

Men även om det är kul och spännande med praktiken så möts jag av så mycket fattigdom överallt. Och att skriva kul och spännande i samma mening som fattigdomen känns ju jättefel egentligen. Men vet inte riktigt hur jag ska formulera mig. Jag kan nog inte kan ta in allt. Dels är det så mycket att det blir normalt, samtidigt som att jag kan åka härifrån, vilket gör det ännu mer overkligt på något vis. Och det är hemskt och antagligen en av anledningarna till att världen ser ut som den gör. För den som har allt är det så svårt, jag vill säga omöjligt, att sätta sig in i hur det är att inte ha det.

Det går inte att göra världen perfekt på en dag, men jag önskar att det gick fortare bara. Att istället för nya bättre spisar så kunde vi diskutera lika ansvar i hemmet, pappamånader och kvotering till bolagsstyrelser i Indien också. För även om det känns som två olika planeter så är det inte det. Vi är alla människor, varken mer eller mindre. Och att sitta här och läsa svenska tidningar om politikkarusellen är ju bara bedrövligt. Det finns redan så mycket dåligt i denna värld så det räcker och blir över, det sista vi behöver är MER dåligt. Vad händer Sverige liksom, vi måste ta hand om varandra, ALLA, överallt. Därför avslutar jag detta inlägg med följande bild som jag tyckte var himla mitt i prick, inte för att jag tror att någon här håller med SD, men för att det är bra för oss alla att reflektera över våra privilegier ibland.