I torsdags kväll satte jag mig på en buss full med Argentinska kids i min egen ålder som jag aldrig någonsin träffat förut men som verkade glada och trevliga och åkte ut till provinsen. Det var min argentinska fadder Dai som tipsade mig om Un techo para mi país, en NGO som framförallt bygger hus till familjer som inte har något ordentligt hem.

När vi kom fram dit vi skulle, ett område som heter La Matanza, blev vi indelade i grupper, eller cudrillas som det heter. Varje cuadrilla med volontärer skulle hjälpa en familj att bygga sitt hus.

Familjerna har under några månaders tid interjuvats och letats fram utav organisationen. För att få delta i projektet måste de uppfylla vissa krav (gå på vissa möten, närvara under konstruktionen, inte dricka eller droga under dessa dagar mm) och så måste de betala lite under 10% av huset i största möjliga mån innan bygget drar igång (ca 1000 svenska kronor låg det på nu).

Familjen som vi skulle hjälpa tillsammans med två andra cuadrillas var på 17 personer. De hade bott så gott de kunde i ett litet skjul som inte var större än ett vanligt sovrum. För några veckor sedan hade de byggt ett till provisoriskt skjul för att få lite mera utrymme. Nu hade de sparat ihop till tre nya hus som vi byggde i helgen, så att varje liten familj med barn skulle få sitt eget.

Husen vi byggde var som en friggebod. 6×3 meter, med plastfönster och plåttak. Sett från mitt perspektiv inte en drömkåk direkt. Och tankarna snurrade väldigt mycket under hela helgen (och gör det fortfarande), hur kan vissa ha det så dåligt ställt medan andra har så mycket? Även om de här ungarna får ett bättre hem, kommer det någonsin ha en chans att ta sig ur fattigdomen? Varför kan husföretaget inte anstränga sig iallafall lite så att fönsterskivorna inte är för små?

Man blev helt enkeld kastad rakt in i en verklighet så otroligt långt ifrån sin egen. Men när helgen kom till sitt slut och huset stod klart och hade invigits med en ordentlig asadolunch och hela-havet-stormar-disko, så kom den där vändpunkten som jag hade hört om så mycket men inte riktigt kännt innan. Att se en så stor tyngd och oro lyftas från familjen, att de äntligen hade fått någon som vi andra tar för givet, det var ganska otroligt. Och inte brydde de sig heller att fönstret hade fått sig några extra träpinnar heller, sålänge det inte regnar in. Och där och då kändes det så himla viktigt det vi hade kommit dit för att göra. Hur mycket man än vill så kan man inte rädda hela världen på en helg. Men man kan bygga ett hus och rädda en familj.

Jag vill och hoppas att jag kommer ihåg det här, de nya vännerna jag fann både i familjen och volontärerna. Efter en ganska tung helg var det väldigt skönt att kunna åka hem igen, och en otroligt jobbig tankte att det här vi åker ifrån är någon annans hem, någon annans varjedag, någon annan som inte längre bara är någon annan utan personer som jag har lärt känna. Därför hoppas jag att jag kommer ihåg, att jag på något vis fortsätter, för det är så fruktansvärt enkelt och bekvämt att återgå till sin egen vardag som om ingenting har förändrats.