Sofia's South America

Hejhejhej!

Hur mår ni? Jag mår bra. Denna vecka har det dock regnat, regnat och regnat lite till. Deprimerande. Hoppas verkligen inte den efterlängtade semestern regnar bort, *ber till vädergudarna*

I alla fall. Helgen som kom var spännande på jobbfronten. Vi organiserade två workshops och jag träffade kvinnorna som gynnas av det projektet jag har jobbat med det sista tiden för första gången. Projektet är inom ramen for women empowerment och går ut på att finna lösningar för att stärka kvinnor här i området.

Att jobba med och prata om jämställdhet här i södra Indien går knappt att jämföra med arbetet och debatten som råder i Sverige. Det är som två olika planeter som beror på olika utveckling och kultur. Att som i Sverige prata om lika ansvar i hemmet, pappamånader och kvotering till bolagsstyrelser finns inte ens på kartan här. (OBS att jag nu utgår från situationen på landsbygden vilket är den jag jobbar med och ser här i Tamilnadu, i de stora städerna ser det säkert väldigt annorlunda ut, men det har jag inte alls bra koll på). Könsrollerna är väldigt starka och inrotade här och mycket av arbetet handlar om utbildning och projekt för att stärka kvinnor att bli lite mer självständiga samt hjälpa dem att hjälpa sina familjer till en högre levnadsstandard.

EcoPros arbetar med utbildning och extra inkomstbringande aktiviteter för kvinnorna. Utbildningarna fokuserar på hälsa, kost och hållbarhet. Till exempel information om mens, näringsrik mat och ekologisk odling. De inkomstbringande aktiviteterna kallas för Livelihoodprogram och går ut på att skapa sysslor där kvinnorna får en extra inkomst vilket i sin tur leder till mer makt för dem då de blir mindre beroende av sina män och kan hjälpa till att försörja familjen *PeNgAr Är ALlt*. Det är inom dessa program jag har jobbat och som vi hade workshops i i helgen.

Den första workshopen hölls tillsammans med ett företag som tillverkar smycken i papper. Fem kvinnor fick en första utbildning i smyckestillverkningen under förmiddagen. De kommer att få öva på tillverkningen under en månad nu, och sen kommer de att börja producera “på riktigt” åt detta företag som sedan säljer smyckena vidare och ger kvinnorna betalt för det de har tillverkat.

Företaget vi samarbetar med är ett lokalt företag från en by här i närheten. Ju mer lokala projekten är desto bättre. EcoPros består tex till största del av personer som kommer från olika delar av Tamilnadu, något annat hade varit otänkbart med tanke på vikten av kulturell förståelse och språk i utvecklingsarbete.

Kvinnorna tyckte att det var väldigt roligt (vem gillar inte att pyssla fina saker hallå?) och var mycket entusiastiska. Här visar de upp ett halsband för sina väninnor. Kvinnorna som var med på kursen är unga hemmafruar som inte arbetar. Dessa smycken kan de tillverka hemma samtidigt som de sköter övriga sysslor med familj och hem vilket passar deras liv väldigt bra, och så får det som sagt en egen inkomst, som inte är världsstor men ack så viktig för dem. (vem gillar inte extra pengar hallå?)

En lillasyster som fick agera mannekäng. Här ser ni både örhängen och halsband. Allt gjort i vanligt papper. Rätt balla tycker jag 🙂

I dagens andra workshop var ovanstående lilla burk huvudperson. Det är på detta projekt jag lagt större delen av min tid på praktiken. Burken ni ser i bild är en TLUD Spis. (TLUD står för Top Lit Up Draft för den nyfikne) I cylindern ryms en till cylinder som är något smalare och i den proppar man bränsle, oftast kvistar, kokosnötter eller annat. Sen tänder man på i toppen, sätter på ett litet lock och kastrullställning, och sen så brinner det på bra i ca 20-20 min. När det brinner sker en massa naturvetenskapliga saker som man säkert lärde sig om i skolan, och sen så får man träkol när det är klart!

Kvinnorna var mäkta imponerade. Inte så konstigt faktiskt. De flesta av dessa kvinnor lagar mat över öppen eld. Förutom att röken är stickig i ögonen och framkallar huvudverk så uppskattar man att ca 4 miljoner personer dör varje dag på grund av den giftiga röken vid matlagning. Inte helt oproblematiskt att laga mat på det viset alltså. TLUD spisen reducerar röken kraftigt vilket skapar en hälsosammare miljö i hemmen. Dessutom så behöver man inte underhålla och passa på elden, utan när det brinner så brinner det och kvinnorna kan pyssla med annat istället för att mata den vanliga elden med pinnar hela tiden. Och eftersom att *tId äR pEnGaR* så är ju det bra. Och som ett extra plus i kanten så är tanken att kvinnorna ska spara allt träkol de producerar. Varje månad kommer EcoPro sedan att samla in det, och betala kvinnorna för det, och sedan sälja vidare (utan vinst) till olika industrier som behöver kol.

Så denna spis är alltså jättebra för att den är hälsosammare och hostar inte upp så mycket giftig rök, samt att kvinnorna tjänar en slant på något det ändå måste göra varje dag oavsett, nämligen laga mat.

Alla var inte lika intresserade av spisarna dock. Vi kokade te när vi ändå skulle visa hur spisen fungerade, och det till bjöds det på kakor. Det vill säga de kakor som fanns kvar efter att den här lille rackarn hade vart i farten.

(fina bilder i detta inlägg va? Det är Clara som har tagit dem och jag vill ej stjäla credden)

Så ja, kul jobb! Och framförallt kul att få träffa alla kvinnor som är glada och nyfikna och skrattar hela tiden (oklart om med eller åt mig). Vi förstår ju inte varandra för fem öre då de inte pratar någon engelska och min tamil sträcker sig till hej, har du ätit? och kan jag få kaffe tack? Men det är trevligt ändå.

Men även om det är kul och spännande med praktiken så möts jag av så mycket fattigdom överallt. Och att skriva kul och spännande i samma mening som fattigdomen känns ju jättefel egentligen. Men vet inte riktigt hur jag ska formulera mig. Jag kan nog inte kan ta in allt. Dels är det så mycket att det blir normalt, samtidigt som att jag kan åka härifrån, vilket gör det ännu mer overkligt på något vis. Och det är hemskt och antagligen en av anledningarna till att världen ser ut som den gör. För den som har allt är det så svårt, jag vill säga omöjligt, att sätta sig in i hur det är att inte ha det.

Det går inte att göra världen perfekt på en dag, men jag önskar att det gick fortare bara. Att istället för nya bättre spisar så kunde vi diskutera lika ansvar i hemmet, pappamånader och kvotering till bolagsstyrelser i Indien också. För även om det känns som två olika planeter så är det inte det. Vi är alla människor, varken mer eller mindre. Och att sitta här och läsa svenska tidningar om politikkarusellen är ju bara bedrövligt. Det finns redan så mycket dåligt i denna värld så det räcker och blir över, det sista vi behöver är MER dåligt. Vad händer Sverige liksom, vi måste ta hand om varandra, ALLA, överallt. Därför avslutar jag detta inlägg med följande bild som jag tyckte var himla mitt i prick, inte för att jag tror att någon här håller med SD, men för att det är bra för oss alla att reflektera över våra privilegier ibland.

Måndag igen. Och VET NI VAD. Efter förra yogamåndagen kände jag mig så himla utsträckbar. Det vill säga att jag kunde sträcka mina ben hur rakt som helst utan att det kändes som att samtliga leder skulle slitas av på kuppen, thats a first i detta livet. Så ja, vad ska jag säga; plötsligt händer det, vinden har vänt, det går bra nu, zigazig ah.

Säger inte att jag älskar yogan nu helt plötsligt, men om några veckor kanske det ser ut såhär:

Veckans enda lediga idag och jag klev upp strax efter klockan fem imorse. What?! Ja jag vet, men jag skulle dyka! Det var samling halv sju och en bit att åka, så så fick det bli!

När vi var på väg ut med båten så blev jag rätt skeptiskt. Sopor längst med hela strandkanten och en härligt vidrig doft. Stora rör av vad som antagligen är avlopp rakt ut i vattnet. Att hoppa i plurret låg långt ner på listan av vad jag vill göra i det vattnet liksom. Indien är verkligen ett skitigt land. Skit och sopor all over the place. Och ingen tycks bry sig. Extra tråkigt när projekt i stil med sopprojektet jag skrivit om tidigare inte fungerar. Vårat går bara sämre och sämre och jag skulle inte bli förvånad om det blir nerlagt. Vi skulle tex anställa gymnasieelever att knacka dörr och samla in data för att se hur effektiv sophämtningen som fransmännen betalar för är. Men ansvarig på kommunen bestämde att vi skulle använda oss av hennes arbetare istället. Anledningen: gymnasieeleverna skulle ge för ärliga (och dåliga) svar vilket skulle vara negativt för kommunen. Detta SA hon rakt ut, och menade då att hennes folk skulle hitta på bättre siffror och det var ju bra. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Min kollega gör stickkontroller själv ibland när han är där, och vi kan ju säga att sophämtningen funkar ca aldrig.

Men a. Tillbaka till dykningen. Ju längre ut i havet vi kom desto renare blev det i alla fall, så kändes helt okej att hoppa i. Jag gjorde mitt bästa för att inte kallsupa och hoppas innerligt att huden ej kan absorbera bajsbakterier? Vi gjorde två dyk som inte var det mest roliga i livet, mycket sand och så. Men såg nog de största bjässefiskarna jag någonsin sett. Kanske var de 2 meter, kanske är detta en överdrift men jag är inte helt säker faktiskt. Bauta!

MVH, Dykarn

Innan jag kom till Indien trodde jag att jag främst skulle få jobba med toaletter. Riktigt så har det inte blivit. Dock så är toaletter ett av EcoPros huvudfokus, och bara genom att befinna mig på organisationen lär jag mig ett och annat om bajs och dessutom har jag fått en väldigt bra inblick i hur sanitetssituationen ser ut i Indien.

Stor del av situationen tycker jag kan vara svår att greppa ibland. I Sverige är vi ju vana att ha toaletter tillgängliga i stort sett överallt. Om en bortser från typ scoutläger och gamla, gamla båtar så utför en sina behov i en vattentoa, spolar, och sen så är problemet ur världen, något annat är knappt tänkbart. I Indien däremot saknar ungefär halva befolkningen tillgång till någon som helst sanitetsanläggning. Det innebär att 600 miljoner (!) människor utför sina behov där det bäst går. Ute på landsbygden går man ut på fälten eller i skogen, och i städerna är det ingen ovanlig syn att se folk sitta och bajsa i rännstenen.

Ett av de största problemet med avsaknaden av sanitär hantering är att alla bakterier som finns i avföring hamnar på massa ställen där det absolut inte hör hemma. Ett endaste gram bajs kan bland annat innehålla 10 miljoner virus, 1 miljard bakterier, 1000 parasit cystor och hundra maskägg. Detta i sin tur leder till olika sjukdomar och diarré. Var 15 sekund dör ett barn i världen på grund av diarré. Fler barn har dött i efterföljderna av diarré än totalt antal döda i beväpnade konflikter sen andra världskriget. Det är liksom otänkbart massa barn, och 90% av all diarré beror på dålig eller obefintlig sanitetshantering. Därför är det ganska lätt att konstatera att sanitetsfrågan bör prioriteras, om en nu inte tyckte det var så viktigt innan.

En lösning på problemet är att hindra alla bakterier mm som leder till sjukdomar att komma i kontakt med människor. I väst har vi löst detta med vattentoaletter. Bajsa, kissa, spola, klart. Men detta som kan tyckas så väldigt enkelt innebär ett flertal problem. Två av det första problemen som dyker upp är ofta: 1) finns det tillräckligt med vatten att spola med? och 2) vart tar spolningen vägen?

I Europa har vi byggt upp enorma avloppssystem, och vattnet renas väldigt noga innan det släpps ut i naturen igen. Om man jämför med Indien så har endast 232 av landets 5 233 största städer avloppsreningsverk, i resten av städerna släpps avloppsvattnet ut helt obehandlat i sjöar, floder och andra olämpliga ställen. Och att tänka “kan det inte bara satsas på avloppssystem då?” är lättare tänkt än gjort. Till exempel så har Storbritannien ett avloppssystem på totalt 400 000 km, det är ungefär lika långt som mellan jorden och månen. I Storbritannien bor det 64 miljoner människor, i Indien bor det 1,2 MILJARDER människor, ah ni fattar, mängden avlopp som behövs är helt brutalt.

För att komma till bukt med det problemet har det tagits fram toaletter som inte kräver några avlopp. Dessa arbetar EcoPro med. På köpet löser man även problemet med vatten i områden där det är en bristvara, då dessa toaletter är helt torra. Det finns olika typer av torra toaletter, en vanlig variant hittar man på flygplan där innehållet sugs in i tanken istället för att spolas. Men den specifika toalettlösning vi jobbar med här kallas EcoSan – Ecological Sanitation, och är komposttoaletter. EcoSan är väldigt lämpliga på landsbygden där produkten som kommer från komposten kan användas i jordbruket.

I en EcoSan toalett samlas all avföring under toaletten. Själva toan har två fack som delar upp urin och bajs, det gäller alltså att pricka rätt när man håller på. Varför man delar upp är för att urin inte är farligt då det knappt innehåller bakterier och annat farligt (man kan dricka sitt eget kiss), utan kan användas ganska direkt som naturlig näringsrikt gödsel att vattna med. Bajset däremot måste komposteras innan det är riskfritt att gödsla med. Och en annan kul bajsfakta är att bajs i sig inte luktar – bara i kontakt med vätska såsom vatten och urin, så om man håller bajslådan torr så luktar det inte om dessa dass. För att se till att det är torrt så häller man i tex jord eller aska efter bajset som suger upp eventuell fukt och hjälper till i komposteringen. Varje EcoSan toalett byggs med plats för två toaletter. Man använder en i taget, och när den ena i full så stänger man ingen den och låter den kompostera (i mellan 6-12 månader beroende på klimat) och använder den andra istället. SÅ, med EcoSan har en löst toalettproblemet, bakterier blandas inte med människor, det krävs inte vatten, och man kan återanvända kisset och bajset i ett kretslopp. TOPPEN!

Såklart är allt inte helt enkelt och löst här. Men en bit på vägen i alla fall. Ett mega problem här i Indien till exempel är att det traditionellt och kulturellt endast är ett kast som kan städa toaletter. För resten (och den absoluta majoriteten) är det helt otänkbart att städa toaletter. Och städas inte toaletterna blir det ju vidriga och ingen använder dem utan utför sina behov någon annanstans. När EcoPro bygger toaletterna utgår man därför från kvinnor. Genom att hitta en eller några få kvinnor i en by som verkligen fattar grejen med toan och är villig att ta hand om den, kommer hon att ge en väldigt positiv bild av den, och sköta den rätt. Fler kvinnor kommer vilja ha likadana (eftersom att det är kvinnorna som lider mest av att inte ha en toalett) och på så sätt släpper man på normen om att toaletter är äckliga. Kvinnorna lär sina barn att använda toaletter och en god cirkel är igång. Och efter en viss tid så fattar till och med männen att det är en bra grej och även de börjar bajsa på toa(i början brukar det låta åhånejnej det där är inget för riktiga män). Ah, ungefär så jobbar vi med toaletter här på EcoPro. Sakta men säkert, men hellre så att det blir rätt och bra.

I går var iallafall Clara och jag ute i en av byarna och fotade det pågående bygget av EcoSan.

En glad byggarbetare sm lägger grunden till toahuset.

Hej hej, skeptisk liten grabb

Förskolan i byn
KlädtvättningHär ser ni insidan av toahuset. Två toaletter som används en i taget. Man bajsar i det svarta hålet och kissar i den främre rännan. Sen tvättar man av sig i den bakre rännan, då man inte använder toapapper i Indien. Det finns även EcoSan toaletter med toalettstolar, men här är det norm att huka.

Huset från utsidan. När bajset har komposterat färdigt tar man ut det i facken ni ser där.

Byn, som jag tyvärr inte minns namnet på.

Man som kan chilla och ta et lugnt eftersom att det inte rinner bajs överallt pga fina toaletter.

Detta inlägg blev något längre än jag tänkt. Skulle mest bara skriva att vi fotade bygget igår, men ah, om du orkat läsa ända hit: GRATTIS, du har nog blivit lite smartare! Kramisar, och glöm inte att uppskatta era fina, underbara, helt fantastiska toaletter som håller er friska och rena där hemma!

I lördags flydde vi Auroville och spenderade kvällen i Pondicherry. Strosade runt på marknaden, åt gott, och snackade en massa skit.

Måndag och yoga idag. Alltså hatar verkligen yogan. Känner ett förakt mot den, under den en och en halv timme den håller på hinner jag bygga upp så mycket aggressioner inom mig att det är inte klokt. Har inte blivit ett dugg bättre och ser absolut ingen förbättringspotential. Men I’m no quiter. Vägrar sluta (till min lärares förtret, tror hon gillar mig lika lite som jag gillar yoga pga att jag är så otroligt urkass). Självplågeri en gång i veckan fram till mars blir det.

Hej på andra sidan skärmen!

Nu är jag tillbaka i Auroville efter en vecka utanför Maduari på en organisation som heter Muhil. Jag var ju där för att hälsa på och lära mig om deras projekt. De håller främst på med biodynamisk odling och alternativ sjukvård för fattiga. Eftersom att Clara blev sjuk innan avresa så åkte jag ju själv, och jag var den enda västerlänningen så långt ögat kunde nå där ute på landsbygden. Det var nog det jag fick ut mest av på resan, att bara leva med indierna där. Men efter en stor dos av tamil-kultur, språk, matlagning mm så var det rätt skönt att komma till Sevapur där jag avslutade min lilla trip och träffade mina girls. Ta mig inte fel, allt är verkligen fantastiskt, framförallt alla människor som tar sig tid med mig, bjuder in och tar hand om. Men mina tidigare långvistelser på andra sidan Sverige sträcker ju sig främst till Sydamerika. Och som den lilla andra generationens invandrare (eller första generationen svensk??) som jag är så har kulturkrockar aldrig varit ett faktum. Och det absolut största skillnaden jag märker nu är språket. Det är väl allmänt känt att språk är bland de största barriärerna mellan folk, men jag har nog aldrig fått känna på det som nu. Det är verkligen supersvårt att skapa några djupare relationer när man bara kan knaka sig fram på några få gemensamma ord. Men en lär sig ju en massa när en tvingas komma på nya sätt att kommunicera, och så blir en väldigt tacksamt gentemot sina bästa föräldrar, deras föräldrar och alla andra bästa familjemedlemmar som har lärt en spanska så att allt detta inte har varit ett problem tidigare. <3

Iallafall, tillbaka till Muhil:
Organisationen har funnits sedan början på 90-talet och jobbar som sagt med biodynamisk odling. Detta för att många bönder flyr till städerna då vanlig odling med kemikalier förstört jorden här. Så nu introducerar man ekologiska alternativ som gör jorden bördig igen, och bönderna har börjat återvända.

Det andra projektet är ett medical centre där man tar emot patienter från de låga kasten. Dels får patienterna komma till Muhil Gardens, men den största delen av sjukvården utförs av läkare som gör hembesök. Dessutom så sätter man upp medical camps i svårtillgängliga byar ca en gång i månaden. Som en vårdcentral som är där i några dagar.

Så ja, bra grejer görs här, och det var väldigt kul att se.
Organisationens campus låg i en trädgård och hela stället heter därför Muhil Gardens. Tittade på många blommor, och de flesta blommor som fanns fyllde en funktion. Som jag nämnde tidigare så är det alternativ sjukvård man ägnar sig åt, bara herbals och sånt, inga kemikalier (var det någon som var så sjuk att den behövde vanlig sjukvård försökte man hitta bistånd att betala detta med på vanliga sjukhus). Blomman ovan gav tex till diapetespatienter för att det hade bra effekt på insulinet eller något sånt, fattade inte helt.
Stjärnan på Muhil var Sherly. En liten röjare som charmade brallan av alla, även mig ofc. så jäkla söt, vill ha en hemma att leka (hint hint till mina fertila vänner i stabila förhållanden på väktargatan tex)
Appropå de små liven. Sånna här små söta (och också ganska skabbiga) valpisar springer runt överallt. Har säkert 1000 bilder på kameran. Finns det säsong för när hundar får bebisar? Isf är det nog ca nu här i Indien.
En av dagarna gick vi runt på de Muhilska ägorna och hälsade på bönder och arbetare ute på fälten. Denna syn är väldigt vanlig ute på landet i Indien då majoriteten av jordbruket fortfarande sköts manuellt utan maskiner. Vet inte säkert om detta är den mest ergonomiska ställningen alltså, men det är så man gör.
Jag fick plantera ett litet träd. Hej hej jordbrukskarriär? Mja, man ska aldrig säga aldrig, det var väldigt harmoniska att smutsa ner sig med jorden.
En annan dag åkte jag med mina två nyfunna vänner Vasanthi och Ameli, och lilla Sherly såklart, till Madurai. Som många andra större städer är den kaosig och fylld med folk exakt överallt. Mest känd är Madurai för sitt Hinduisiska tempel som är ett av världens största. Vi var där och turistade och det var rätt mäktigt, dock så får bara hinduer tillträde till de flesta delarna av templet, och utlänningar och kastlösa få snällt vänta utanför, hinduismen är väldigt exkluderande på det sättet. Man får heller inte fota templet, så här är en bild utanför Gandhi museet istället 🙂
Madurai. Kaosigt men fint och färgglatt 🙂
Åkte som sagt förbi Sevapur på väg tillbaka igen. Hittade bland annat Lovisa som åkt dit några dagar. Lovisa bor ju annars också i Auroville med mig och det är jag så himla glad för, allt är så mycket lättare när man har en bra vän som står vid ens sida med toffel i högsta hugg och drämmer kryp.
Ja, det var allt för denna gång! Har jättemycket jobb nu med ett kvinnoprojekt som är så himla kul och spännande, men det får ni nog meta mer om i ett annat inlägg. Puss och kram!

Hej!

Nu om ca en timme ska jag sätta mig i en bil och åka några timmar åt okänt vädersträck (har verkligen dålig koll på vart jag reser i detta land) och hälsa på en man som heter Clement och driver lite olika hållbara och sociala projekt. Ska hänga där hela veckan och “involvera” mig är tanken. Får tyvärr åka själv då min praktikant kollega Clara har blivit sjuk. Men det ska väl inte vara några problem.

I fredags var vi för övrigt i Chennai med en arbetsgrupp från praktiken. Vi ska starta upp ett nytt projekt för att stärka kvinnors ekonomi. Det går ut på att kvinnor får nya spisar som kan producera träkol medan de lagar mat som de sedan kan sälja och tjäna lite pengar på. Känns superspännande att vara med från början, och studier visar att biståndsprojekt med kvinnor är det som går bäst, så hoppas att detta blir bättre än soporna!

Hoppas ni också mår bra! Hörs om en vecka, puss!Lovisa och jag igår. Vi åkte in till Pondicherry och shoppade lite, var verkligen i behov av byxor, så himla skönt att slippa gå med rumpan bar! 😉